Gårdsmusikanter, tiggare och dörrknackare

30-talet - depressionen - var det fattiga decenniet. Arbetslöshet och AK- arbeten. Stora barnfamiljer levde på "ingenting". Barnbidrag och bostadsbidrag var inte uppfunnet.

Gårdsmusikanter

Ett litet gäng män kom till "våran gård" ibland. Man visste aldrig när. Det var alltid en glad nyhet livade upp i kvarteret. Det var oftast två eller tre spelemän - aldrig kvinnor. De spelade omtyckta melodier så gott de kunde. De var väl inte skickliga musiker, men betydde mycket med sina spontana konserter.

Publiken som hängde i de öppna fönstren tackade med applåder och några mynt inslagna i tidningspapper. Det kunde också komma större paket singlande ner på gården. De innehöll smörgåsar. Spelemännen var ofta arbetslösa. Men en tacksam publik fick fart på dragspel och fioler.

Publiken som hängde ut genom de öppna fönstren tackade med applåder och några mynt inslagna i tidningspapper.

Det kunde också komma en positivspelare - mycket spännande och ovanligt.

Jag minns den mannen som mycket annorlunda. Han tog aldrig kontakt med någon. Vi barn följde efter honom i långa rader från gård till gård. Han var lite argsint, men så spännande!

Musik, musik - tack för musiken.

Dörrknackare

Knack, knack på dörren. Utanför står en sliten man i obestämd ålder.

"- Ber om", säger han. I bästa fall fick han några ören. Kanske en femöring. Tvåöringar och ettöringar duger också. "- Tack frun", säger han och bockar.

En femöring räcker till ett rundstycke i mjölkaffären. Snälla Ester i vår affär strök då och då på en liten klick smör. Med sin pingsvänsbakgrund hade hon en hjälpverksamhet tysthet.

Ofta var det trötta, tysta bleka människor som "bad om". Livsgnistan var släckt i deras ögon. Hade de bara sig själva att tänka på var det ju väl. De som hade en stor skara hemma, de levde nära helvetet. Allt detta före välfärdssamhällets framväxt.

Jag kan ännu höra, "- Ber om".