Festmiddag hos familjen Johansson

Asta Johansson, så hette min bästa vän. Hon tillhörde den vänliga familjen Johansson på "min gård". Pappa Johansson var en duktig snickare och också vicevärd i huset. Nykter och skötsam. Mamman i familjen minns jag så väl. Hon hade en sådan varm blick och en förmåga att få en att känna sig sedd. Familjen hade fem barn. Den yngste föddes i slutet av trettiotalet och jag minns hans ståtliga namn - Rolf Nicolaus. 

Asta och jag hittade alltid på roliga Saker. Hon var en lugn flicka och jag var ivrig och nyfiken. 

 Det bästa som hände när man var hemma hos Asta, var när tant Johansson sa (jag minns inte hennes namn): "Asta, gå till slaktaren (finare damer sa charkuteriaffären) och köp tre hekto malt kött - det var trettiotal och hårda tider. Jag följde med Asta, och när vi kom tillbaks väntade jag spänt på att få höra: "Gunvor vill du äta med oss?". Om jag ville! Jag var enda barnet hemma och jag älskade Johanssons stora familj. Det fick plats många runt det stora köksbordet och på en fast sittbänk mot ena väggen - den hade pappa Johansson gjort. Hemma fick jag aldrig delta i några sysslor. Hos Asta fick man hjälpa till och titta på när maten lagades. VI fick skala potatis, hacka lök, duka och sen diska. 

Jag minns precis vad färsen innehöll - potatis kokades och mosades. Sedan skorpsmulor i den stora skålen. Därefter vetemjöl, några ägg, hackad lök och salt och vitpeppar - och så det malda köttet (malt två gånger). Stora bullar formades och stektes i mycket smör. Bruna välstekta köttbullar som luktade himmelskt! Sedan togs bullarna ur pannan. 

Nu kom hela hemligheten med denna festmiddag! Ungefär ett tiotal sockerbitar smälte i smöret och karamelliserades en liten stund. Sedan gräddmjölk (tagen medgräddtjuv ur mjölkflaska). Såsen reddes sedan med vetemjöl, salt och peppar. Vilken sås!! Köttbullarna låg i såsen och puttrade en stund - och sedan: Varsågoda! Kokt potatis och lingonsylt till. OJ vad gott!! 

Idag - om hon lever är hon en 90-årig dam. Hon kan säkert göra världens godaste köttbullar, ännu 

Asta med familj flyttade i början av fyrtiotalet till andra änden av Stan. Vår gemenskap bröts. VI hade ju inte telefon! Jag längtade länge efter Asta. Jag vet inte vad som hände henne i livet.

Idag - om hon lever är hon en 90-årig dam. Hon kan säkert göra världens godaste köttbullar, ännu.