Frälsningsarmén

Vilket härligt inslag i vardagen det var när frälsningsarméns musik hördes i kvarteret! Ibland kom en liten grupp, kanske på tre soldater. Då var det dragspel och gitarr som lyfte upp sinnesstämningar. Musikanterna utstrålade glädje. Kunde man sången de spelade så sjöng man med. Jag minns sångerna: "De komma från öst och väst", "Härligt, härligt sången klingar", "Han har öppnat pärleporten" och "O, store gud". Fönstren öppnades och alla fick en upplyftande konsert.

Ibland kom stora orkestern. Då var det trummor och trumpeter. Då promenerade de runt kvarteret och gick sedan till sin samlingssal - till sitt Tempel. Det stora Templet låg på Södra Allégatan - en mycket enkel lokal. Framme i koret fanns ett stort emblem med "Skriften blod och eld".

Jag reagerar fortfarande med samma glädje nu, som när jag var barn då jag hör armén i stadsmiljön. Där står de i gathörnen och uppmanar - "Håll grytan kokande". Med glädje lägger man en slant i grytan. Frälsningsarméns sociala arbete kan inte nog uppskattas. Det bemöter utslagna människorna självklart och medmänskligt. De tar i det slitna och ensamma. 

 "Håll grytan kokande" 

Slumsystrarna, tillhörande armén, var ett vanligt inslag under trettiotalet. Det gick ofta två tillsammans till de familjer det skulle besöka. De hade med säkerhet att göra - de arbetade alla tider på dygnet. Mörka kvällar och nätter kändes det säkert bra att vara två. Rörelsen kom från East End i London och spreds över jorden. Slumsystrarna kunde mycket. Det var den tidens socialarbetare. De var sjukvårdskunniga och flera var barnmorskor. Det förestod också hem för utstötta. Det fanns flera härbärgen för uteliggare i Göteborg på trettiotalet. Den underbara filmen Körkarlen skriver av Selma Lagerlöf beskriver slumsystrarnas arbete (filmen regisserades av Victor Sjöström). 

Jag hade en kamrat Gunnel vars mormor fick hemsjukvård av systrarna. Hon sa till oss: "Ni skall hälsa och niga fint när ni möter systrarna, de gör så mycket gott!" Jag gjorde alltid som Gunnels mormor sa - jag neg när jag mötte slumsystrarna i sina uniformer - en mörk dräkt och en stor svart hatt med banderollen - Slumsyster. 

Jag niger djupt i mina tankar på systrarna i Majorna.  

Jag hörde en historia när jag var barn som jag tycker ger en bild av slumarbetet - den ger utrymme för eftertanke:

En syster var på väg till ett hem i nödbostäderna i Majorna. På armen bar hon en korg. Hon passerade kajen vid älven. Där var det full fart med lossning av en båt. Stuveriarbetarna jobbade med sitt tunga arbete. Gripsen var deras redskap. Den hängde i bakfickan när den inte användes. Det är svors en hel del arbetarna emellan (det skall inte redovisas här). Syster hörde det och ogudaktiga språket och stannade till vid kajen. Hon vände sig till den närmsta arbete arbetaren och sa - "Känner ni Jesus?". Han tittade undrande på henne och vänder sig till kamraten en bit bort och ropar - "Morgan, känner du Jesus - fjälla är här med mat!"

Det blev säkert ingen moralpredikan från syster - men kanske början på en vänskap och tillit för hennes arbete.