Plaskedammen
Älvsborgsplan ligger vid Älvsborgsgatans slut. Den ståtliga gatan, eller rättare sagt aveny, från Karl-Johansgatan till den pampiga Kungsladugårdsskolan. Skolans arkitekt var en berömd 30-tals arkitekt (Ragnar Ossian Swensson )
Nedanför skolans norra del ligger en vattendamm, skapad för att spegla skolans vackra fasad som toppas av ett vackert klocktorn.
I slutet på 30-talet byggdes stadsdelen med tanke på barnen. Flera lekparker med gungor och sandlådor placerades ut mellan husen för de små. Bostäderna blev bättre, ljusare och modernare. Idrottsplaner skapades för de äldre barnen. Kungsladugård fick också en "damm" - kallad Plaskedammen.
Det blev ju inte konståkning precis av detta. Men roligt var det!
De små barnen kunde gå runt och plaska där då djupet var ungefär 25-30 centimeter. Under sommarhalvåret var det skönt att nästan bada - i alla fall svalka av sig.
Men dammen var nog mest omtyckt på vintern. När den var frusen var den en underbar isbana. Om vinterkvällarna var banan full av skridskoåkare - en del hasade sig fram på dåliga skridskor. De flesta hade läderremmar som höll skridskon kvar på kängorna. Svårt att ta på, man måste hjälpa varandra att dra åt remmarna. Det blev ju inte konståkning precis av detta. Men roligt var det! Man kunde ta några skär och sen vila på den farten det gav. Det gav en härlig fartkänsla. Många "rovor" sattes men inga hjälmar hade vi. Det fick klara sig med en rejäl hemstickad yllemössa.
Lycklig den som fick "helrör"! Det var ett par stålrör som skruvades på kängorna med en "skridskonyckel". Man skruvade hårt så skridskorna satt fast. Även med dessa skridskor behövde man hjälp vid påtagandet. Ofta ramlade skridskorna av och då var det bra att ha en snäll kamrat. "Vill du hjälpa mig att skruva?" - hörde man ofta på isen.
De riktigt lyckligt lottade hade riktiga skridskokängor. Skenan satt fast på kängan som man snörde på sig. Även här var det bra med hjälp. Det var ofta större barn som hade de finare skridskokängorna, och de mer välbemedlade.
Hur många barn har väl inte haft skridskokängor på julklappsönskelistan!
Ibland hördes de på isen - "Får jag hjälpa dig att snöra?". Det var ett sätt att närma sig den man hade ett gott öga till. Tänk om HAN frågar mig - ljuva tanke. Den jag hoppades på hette Bengt. Han snörade kängorna och så åkte vi ut på isen. Han förde mig framför sig. Jag med ryggen mot honom. Han förde runt på isen och jag behövde bara följa med. Nu var vi precis som skridskostjärnor på bio. Sonia Heine var den stora stjärnan - nog var jag ganska lik henne.
Plaskedammen var vinterkvällarnas stora och äventyr - och inte kostade ett öre!