Gud bevare oss att det inte kommer hit!

En vacker höst eftermiddag i början av september 1939 balanserade min kamrat Gunnel och jag på staketet som gick runt huset där hon bodde. Lugnet hette kvarteret - en fin öppen plats. Ett så kallat gaturum speciellt för stadsdelen. Vi hade övat länge att balansera på trästaketet. Idag gick det så bra. Gunnel var duktigast!

Plötsligt öppnades fönstret i den lägenhet där Gunnel bodde. Hennes mamma ropade: "Kom upp! Maten är klar! Du får gärna äta med oss Gunvor!"                  Underbart! 

Familjen bestod av 5 barn. Det var så roligt att äta med många runt bordet. Jag var ju ensambarn. Nu satt vi vid bordet och pappan i familjen hade kommit hem. Han var brandman, och mycket rolig.  

Gunnels mamma: "Det är inte någon rolig dag idag. Jag har hört på radion att det är krig i Europa!" Pappa Ebbe sa allvarligt: "Gud bevare oss att det inte kommer hit. Men man vet aldrig med den där dåren Hitler. Vi får höra mer klockan 6 på nyheterna."

Tyskland hade gått in i Polen. Den hemska tiden hade börjat.  

Kommer kriget kanske hit? 

Jag ville hem och tala med mamma och pappa. Jag sprang hem. Jag var så rädd!

Frågorna var många. Krig? Hitler? Kommer kriget kanske hit? Krigstiden hos oss hade börjat och varade i fem och ett halvt år. 

Jag var 9 år när det började och 15 år vid fredsdagen.