Svaleboskogen

Vilket vackert namn! Finns det svalor där? - Jag såg aldrig några.

Svaleboskogen låg på berget mellan Västra begravningsplatsen och Kungsladugård. Det var den största skog jag visste - med undantag av Slottsskogen. Men "Svalebo" var vildare och mörkare. Här var blandad skog gran, tall och lövträd. Det fanns blåbär och lingon på hösten.

Ett stort flyttblock från istiden lockade att klättra upp på. Vågar man hoppa ner? Högt minns jag det som att det var.

På våren fanns det blommor att plocka. Vitsippor i mängder - så vackert!  Det växte också många olika örter i kanten av skogen mot Kungsladugårdsskolan - Gökärt, Hundviol, Skogsstjärna, och olika fiblor. Det blev ofta en fin bukett till "fröken" i skolan.

Det rann en bäck uppifrån skogen ner över "Skolängen". Den försvann sedan i en kulvert vid Birger Jarlsgatan. Bäcken var frusen kalla vintrar. Det var roligt att kana på den och knäcka isen. Vilket härligt ljud.

Svaleboskogen. Vilket vackert namn!

Längre upp i skogen mot Högsbohöjd fanns det några "duve-slag". Enkelt hopsnickrade små hus som skötte av ett par män. De såg ensamma ut och pratade inte mycket. Deras stora intresse ´var duvorna som flög ut och in i sina bon. Det var inte mycket jag fick veta om duvornas beteende för "duvgubbarna" sa inte mycket. Jag skulle vilja veta mer om duvorna. Var det verkligen så att de flög långt bort och alltid hittade hem till sitt duvslag. Det var vackert när de flög iväg över skogen och oförklarligt att de hittat tillbaks när de landade efter sin färd. Var hade de varit? Min fantasi fick hjälpa mig.

Under den varma årstiden hade friförsamlingarna i närheten musik och andakt i kanten av skogen.  De förde med sig en porabel orgel. Andlig musik ekade över nejden! Jag tyckte det var vackert.

Härlig är jorden - och Svaleboskogen!