Magister W´s tupé

Magister W i den stora ståtliga Kungsladugårdsskolan var mycket noga med sitt yttre, säkert också med sitt inre. Han var särskilt mån om att hans tupé låg ordentligt på den kala hjässan. Ingen anade att han bar en sådan. Han kontrollerade ofta sig i lärarrummets spegel. Kollegorna beundrade hans eleganta stil. Alltid hade han fin kostym, vacker slips och välputsade skor. 

Nu hade han satt sig tillrätta på katedern och hans ganska hårt hållna elever satt som "tända ljus" i sina bänkar. Magister WS lektioner följde ett och samma pedagogiska mönster, magistern föreläste i något ämne, barnen lyssnade. Alla elever hade var vant sig vid fint uppträdande. Bara en liten stackare Allan kunde inte lära sig hur man betedde sig i klassrummet. 

På 30 talet visste man inte så mycket om barn med särskilda behov. Det fanns flera i flera benämningar på dessa barn . Det var besvärliga det var alltid oroliga ouppmärksamma nervösa och stökiga. 

Idag började magistern med att tala om att han skulle berätta om Gustav Vasa. Alla lyssnade allvarligt och var beredda på en halvtimmes utläggningar. Allan såg förvånansvärt samlad ut. Han var lugn, ansiktet lyste av intresse och han var en glad nästan upprymd pojke. Magister W blev mer än förvånad. Vad hade hänt med Allan? Hade du skett ett under? 

"Det står upp!!! "

Allans intresse blev större och större under lektionens gång. Till slut ställde han sig upp och bredvid bänken. Han pekade på magister W och utropade förtjust. Det står upp!!! Han pekade samtidigt på sin egen linlugg med den andra handen och satte sig ner så nöjd! 

Magister W kände försiktigt på sin diskreta tupé. Det han var rädd skulle hända hade hänt! Tupén stod upp! Magister W tog så försiktigt han kunde några drag med handen över sitt konstgjorda hår. Berättelser om Gustav Vasa förkortades kraftigt och barnens rast förlängdes.

Magister W en mycket fin och snäll man - Allan fick vara den han var, och som jag vet så gick det bra för honom i livet.