Musikmagistern

Men magister Torsten Kristoffersson spelade andra tonarter. Någon glad melodi, ofta en marsch. Då fick vi röra oss runt i skolsalen och slå takten med händerna. Han lärde oss slå tvåtakt, tretakt och fyrtakt. Det var jätteroligt! Sedan skulle vi sjunga upp oss som riktiga sångare: La, la, la, la och Do, do, do, do. Vi sjöng också: Do, re, mi, fa, so, la, si, do i olika tonarter. Han trampade på orgeln och vi sjöng högre och högre.

Ibland sjöng han en bit av en operaaria för oss. Han var tenor tror jag. Vad han kunde – trettio flickor beundrade honom och ville höra mera från operans värld.

Vi fick lära oss alla ”stamsånger”. Det ingick i läroplanen för musikämnet. Det var först och främst de nordiska nationalsångerna. Sveriges: Du gamla du fria... Finlands: Vårt land vårt land vårt fosterland…. Norges: Ja vi älskar dette landet…. Danmarks: Det är ett yndigt land....

Även sånger som: Mandom mod och morske män... Det var många fler. Vi sjöng men förstod inte alla ord!

Vi fick öva kanon. Fru musica och flera andra. Den som ville fick vi lektionens slut komma fram och sjunga för de andra. Musikläraren uppmuntrade alla, men de flesta vågade inte. Vi övade in julsånger och vårvisor. Till sommaravslutningarna, som vi kallade examen, hade vi ett riktigt fint program på skolgårdar (med en orgel som släpats ut). Med vår omtyckte dirigent blev det alltid glädje och fest. Alla klasser tillsammans sjöng: Den blomstertid nu kommer. Det lät överjordiskt vackert!

Tänk att Göteborgs folkskolor hade välutbildade musikdirektörer till klassen 3-4-5-6. Det var säkert en god investering i elevernas musikintresse om lärare också hade glädje och entusiasm. Det hade Torsten Kristoffersson!

Jag minns honom med stor tacksamhet!