Poesialbumet

När jag fyllde nio år fick jag ett poesialbum. Jag hade önskat det länge.  Det fanns så fina album Phamborgs bokhandeln på Mariagatan. Det var så fint skyltat med många vackra album. De hade ofta blommor på pärmen. Det fanns ett som var annorlunda omklätt med grovt grått linnetyg och med en röd hund i skinn påklistrad i högra nedre hörnet. Det albumet med hunden förälskade jag mig i  - och det fick jag på födelsedagen den 22 december 1939. 

Mamma hade skrivit på första  bladet:  "Nu så är du liten, men en gång när du blir stor, och skall träda ut i världen, glöm dock aldrig far och mor". Hon hade ritat en blomsterslinga runt texten - det var så fint!

Sedan tog man med sig poesialbumet till skolan och frågade om kamraterna vill skriva en vers. De fick ta hem boken några dagar och skriva och göra och gärna rita eller måla något också. Det var bara flickor som skrev i albumet. Pojkarna tyckte inte det var något för dem. Jag vet bara en pojke som skrev i ett album. Han skrev: "Jag är väl en riktigt tok som skriver i en sån här bok!". En mycket modig man. Kurt hette han. Det var vackra verser som skrevs

Den första som skrev i min bok, förutom mamma då, var min handarbetslärarinna. Jag frågade henne försiktigt. Hon var alltid så vänlig och snäll. Hon hette Ingeborg Liljeqvist. Hon skrev:

"Härlig är barndomens tid, städse i människans sinne, lever den glädje och frid, kvar i hägrande minne".

Jag tyckte det var så vackert och läste det för mig själv om och om igen. Jag begrep inte alla orden - men vackert var det!

De flesta kamrater och vänner skrev så fint och ritade och målade. En vanlig värst löd så här:

"Rosor äro röda violer äro blå, alla lika söta och du är likaså."

Jag hade stor glädje av min poesi. Min kamrat Margareta skrev:

"När du blir gammal, får silver i håren, tänk ibland på vännen från barndomsåren". Ja du, Margareta Ahlberg, där är vi nu! Jag vet inte om du lever, men jag minns dig så väl!